Rekonstruerad

Under världens konstigaste vår var väl den lilla saken att även vår blev den konstigaste vi upplevt. Men i det lilla även det stora och som vi fick jobba. Och som ni stöttat oss. Vi är er evigt tacksamma.

Och med det sagt är vi redo att dra ett streck. Över allt som varit och under att allt kommer ordna sig. Nej vi är inte juridiskt rekonstruerade och kommer väl inte vara på ett tag till. Men i jakten på det lika efterlängtade som svårfångade datumet när det här är över så säger vi nu. Idag. Det går aldrig att veta och man kan aldrig vara säker men just den biten är ändå ganska välbekant för ett småföretags tillvaro. Vi kan däremot veta och tror oss vara säkra på att just nu är vi inte längre i kris. Och fortsätter det så här kommer vi så att förbli.

Till stor del beror det på att det aldrig blev riktigt så illa som det såg ut. Vi ligger ganska stadigt under 30% av normal försäljning. Och där kan vi ligga eftersom vi fått ner våra kostnader till en hållbar nivå. Sommaren är så klart svårtolkad och tiden får väl utvisa men vi koncentrerar våra resurser till Flippin’ Burgers och låter Lådan & Dogfood ta semester till i alla fall en bit in i september.

För att manifistera att vi nu inte längre är i kris avslutar vi stödburgaren för den här gången. De insamlade medel som inte hunnit gå ut som måltider har utebetalats direkt till Stockholms Stadsmission och Maskrosbarn. De senare får fortsätta komma med sina coachpar till Flippin och så står vi för notan. Efter sommaren kommer vi sitta ner med båda organisationerna och se hur vi kan hitta fortsatta former att samverka. För det har vi lovat er och oss själva: det fina engagemang som kom med det fula viruset vill vi fortsätta bygga på.

Planen nu är att fortsätta tuffa på med Flippin under sommaren vilket inte kommer bli alldeles enkelt eftersom många av oss börjat bete oss som om det vore 2019 medan vi som krögare står kvar och försöker upprätthålla ordningsstadgar från våren 2020. Det är väl en fråga som kanske borde lyftas lite mer nu när alla restriktioner ska lyftas lite mer…fast ändå tydligen vara exakt samma: hur det ska gå till rent praktiskt. Och om det verkligen alltid är hotellet/transportföretaget/restaurangen/butikens ansvar att vi alla beter oss ganska oansvarigt så som det definieras försommaren 2020. Ok kanske inte butikerna då, de satte en tejp på golvet i april och sen var det tydligen klart så.

Hursomhelst, även om det slutliga strecket dras först när även vi kan dra den där tejpremsan. Och den laminerade förbudsskylten mot att göra vad ni kommit för att göra måste sitta kvar ett tag till. Så är vi som sagt att redo att säga TACK! Och hej. Till krisen.

Och eftersom det här var en rekonstruktionsblogg känns det också som att tiden är kommen för dess dekonstruktion. Schlippin’ Schlurgers signar ut.

Jon

Stödburgaren 2.0

Ok vi börjar med lite hårda fakta. I nuläget har ni tillsammans köpt 170 st stödburgare och vi har levererat 80 måltider till våra samarbetsorganisationer Stockholms Stadsmission och Maskrosbarn som fortsätter ta del av ert stöd genom fadderbesök i våra restauranger.

Stödburgaren så här långt.

Nu har vi emellertid hamnat i ett läge där vi känner att vi kommer klara oss igenom den här krisen på ett bra sätt och där vi för att vara uppriktiga inte känner oss helt bekväma med att fortsätta be om er hjälp. De senaste veckorna har vi därför funderat en del på hur vi ska ta det här vidare. Vi är inte helt färdiga med det.

När jag tog det här initiativet var det viktigt att det inte bara skulle vara här och nu. Utan även där och sen. Som en integrerad del av vilka vi är och vad vi vill. Det var t ex tanken med att sätta stödburgaren på våra fysiska menyer. Att den skulle sitta kvar när krisen är över och att de av er som vill på ett enkelt sätt kunde fortsätta att stödja våra samarbetsorganisationer.

Den modell jag tänkte var att när vi var lönsamma igen så skulle hela beloppet ni ger gå som direkt stöd istället för omvägen via vår drift (med syftet att sysselsätta vår personal). Och att vi även skulle koppla på en bidragande roll från vårt eget håll. I en framtida modell vill vi så klart också bidra med mer än att bara vara en länk. Frågan är bara hur: ska vi skjuta en till en stödburgare för varje som ni köpt? Ska den leveras som måltid eller direkt pengastöd? Eller ska vi kanske göra på något helt annat vis.

När vi analyserar resultatet av kampanjen hittills står det också klart att de fysiska köpen från menyn varit väldigt begränsade i förhållande till swish. Inget konstigt i det, ofrånkomligen ökar swishandet när vi pushar och proklamerar på instagram eftersom ni påminns och ert engagemang väcks. En kampanj kan inte konkurrera med en meny. Med det sagt tror jag inte heller att kampanjen som format är hållbar över tid. Den är av naturen här och nu. När vi lanserade stödburgaren så var tanken lika mycket att ta vara på all energi och välvilja som riktades emot oss och hitta ett sätt att använda den mer meningsfullt. I takt med att saker återgår till det normala kommer rent krasst ert engagemang gå samma väg. Med stödburgaren på menyn trodde jag mig ha en tanke om vi skulle kunna skapa en långsiktighet i det viktigare engagemanget, för våra samarbetsorganisationer. Nu känner jag att vi gemensamt behöver klura lite på det.

I den hastiga takt som vår verksamhetsgrad sjönk trodde jag också där och då att stödburgaren skulle bli en viktig bidragande aspekt för vår egen överlevnad genom att ni genom ert stöd fortsatte sätta vår personal i arbete. Så blev det inte riktigt får jag erkänna. Men inte p g a för lite stöd, det har överträffat våra förväntningar. Utan för att försäljningstappet bromsades upp snabbare än vi vågat tro och att vi kämpat ner våra kostnader till en nivå där vi kunde fortsätta fungera.

Sen är det klart att vi säkert kunnat få in ännu mer pengar om vi kampanjat hårdare och att stödet därmed utgjort en större relativ påverkan. Men jag har inte känt mig bekväm med det dels eftersom huvuddelen av att rädda företaget måste bestå i just det – rädda själva företagandet – dels eftersom varje dag av mer normalitet gjorde det mindre rimligt att skrika högre på hjälp.

Jag står till 100% för att vi skapade en kampanj som inte enbart handlade om välgörenhet utan var ett indirekt företagsstöd till oss själva men där utkomsten blev ett stöd till andra. Jag tror att liknande modeller borde användas mer och oftare inom CSR. Men att fortsätta ta del av det indirekta stödet när vi inte längre behöver det känns fel.

Så de sista veckorna har vi varit lite radiotysta. Och mer låtit stödburgaren finnas där för er som velat ge. Till oss, till organisationerna eller till oss båda. Men vi har inte pushat den. Medan vi under tiden frågat oss hur vi går vidare. Och det givna svaret på den frågan är egentligen det vi sade från början: att göra det här till en långsiktig satsning. Där står jag fast, så kommer det att bli.

Men frågan om exakt hur och vilken modell som är bäst för det behöver vi fundera lite mer på. Och det tänker vi göra tillsammans med Stockholms Stadsmission och Masskrosbarn i lugn och ro. Samtidigt som vi pratar om hur vi ska fördela de pengar vi fått in men som återstår att dela ut.

Det enklaste

För den enskilde som ger är det en anmärkningsvärd insats – det är så lätt att tänka att man borde men så mycket svårare att förmå sig att verkligen göra.

Mera gratulera

När min farbror var liten och inte ville äta maten som serverades skrek han bara “ingenting gott faft” eftersom han ville istället bara ville ha saft. På jul och födelsedagar skrek han “mera gratulera” när alla paket var öppnade. Det här var alltså på 1940-talet och kan vara lite skönt att tänka på för oss småbarnsföräldrar med ständiga funderingar över hur usla vi är på att hålla en linje och upprätthålla den därav följande konsekvensen.

Mera gratulera och fler paket blev det även i förra veckan när regeringen lanserade sitt nya omställningsstöd. För oss blev det emellertid ingenting gott faft eftersom vi även nu var diskade p g a rekonstruktionen. Och hade vi inte varit där hade KBR:en nypt oss. Därav valde jag att inte helt sätta mig in i procentsatsen av omsättningstappet som skulle ersätta procentsatsen av de fasta kostnaderna. Eller hur det var exakt.

Nu lät det som jag raljerade igen och det gjorde jag faktiskt inte. Har förlikat mig ganska väl med att vi helt enkelt hamnade mellan stolarna där i maj. Och jag tycker regeringen (och opposition) visat en återkommande vilja till aktion och omprövning utifrån hur läget utvecklats som man gärna hade sett mer av under mer normala politiska omständigheter. Så mycket förstod jag i alla fall att det senaste stödet var utformat att täcka omsättningstapp rakt av vilket många efterfrågat. Det hade kunnat komma tidigare men det är ganska många situationer även i det vanliga livet där saker gärna hade fått komma tidigare men av olika skäl inte gjorde så. Där tror jag inte den genomsnittlige människan är särskilt mycket bättre än våra politiker under en extrem kris. Det här stödet blev också som en ersättning för hyresstödet till fastighetsägarna vilket tydligen fått en del kritik. För vår del har dock två av tre hyresvärdar valt att halvera hyran under en period så för oss har stödet haft verkan.

Apropå att hamna mellan stolarna råkade vi utan att riktigt förstå det hamna där även i positiv bemärkelse. Innan vi visste var allting skulle sluta (i rekonstruktion alltså) sökte vi anstånden från Skatteverket som var en del av det första stödpaketet regeringen lanserade. Nu råkade det bli så att SKV beviljade anståndet men efter att vi gått in i rekonstruktionen. Vad gällde då? Varken vi, rekonstruktören eller SKV var helt säkra. Säkrast då att lämna tillbaka pengarna kände vi så att det inte blir något otalt med SKV. Men de återkom med andra besked. Deras tolkning blev istället att pengarna som ju är en form av lån och därmed en skuld skulle anses vara en skuld från före rekonstruktionsdatumet. Alla sådana skulder är tänkta att vi ska betala tillbaka men det är också de skulderna som kan bli föremål för det som på rekonstruktionsspråk kallas ackord. Vilket är finspråk för att skulderna förhandlas ner i en uppgörelse med staten som stått för lönegarantin samt alla leverantörer.

Skatteverkets besked innebar att vi helt plötsligt fått ett lån med stödpengar (iofs skatter vi betalat in tidigare) som de krävde skulle ackorderas ned om rekonstruktionen resulterade i ett ackord. Och här blir det väldigt tveeggat eftersom det för bolaget så klart är mest förmånligt att få till ett ackord, i vissa fall skillnaden mellan fortlevnad och konkurs, medan det samtidigt innebär att alla leverantörer får se sina fordringar nedskrivna. Det sista är något vi verkligen skulle vilja undvika för många av våra småföretagarkollegor som också sitter i svåra sitsar.

Min syn har samtidigt varit att när det gäller den statliga lönegarantin så skulle en nedskrivning av den skulden kännas som ett retroaktivt coronastöd som vi aldrig fick när vi hamnade mellan stolarna. Lägg till det att vi plötsligt har fått skattepengar som i så fall också ska vara med och det verkar plötsligt som att vi fått det stöd alla från början ville ha: ett direkt kontantstöd via skattekontot. Ganska snurrigt alltihop men ni kanske hängde med. To be continued som det heter.

In crust we trust. And you.

Vi litar på crusten. Och er. Som litat på oss. Tack för alla stödburgare ni har köpt. Nu har vi kommit igång med den viktigare delen i stödburgaren, att börja leverera till Maskrosbarn och Stockholms Stadsmission.

Maskrosbarn arbetar med barn i utsatthet och en av deras aktiviteter är deras coachpar. Det går till så att en vuxen från Maskrosbarn träffar ett barn vid regelbundna tillfällen för att ge stöd. I samband med det brukar de göra något trevligt som att t ex gå och äta någonstans. Nu har de börjat komma till våra restauranger som en del av coachaktiviteten där de då kan äta och dricka vad de vill på bekostnad av alla er som skänkt en stödburgare. Vi har gjort den här typen av aktiviteter med Maskrosbarn ett flertal gånger genom åren men då i form av större grupper där vi bjudit på maten.

Det fina med er hjälp i form av stödburgaren är att de nu kan komma som par lite när och hur de vill. Personen från Maskrosbarn uppger sitt namn till oss och vi räknar av notan mot det insamlade stödet. Givetvis får de äta och dricka vad de vill. På så vis blir hela grejen flexibel för alla inblandade och mycket enklare att få till och hålla i.

I veckan kom vi också igång med första leveransen till vår andra samarbetsorganisation, Stockholms Stadsmission. Efter en tid av planerande och där vi lärde känna deras organisation lite bättre blev vårt första samarbete ett stöd till Unga Station Järva. De har sin verksamhet i centrala Tensta och i måndags hade de en familjeaktivitet utomhus för att kunna träffas med minskad risk för smittspridning. Jag körde ut med 70 st falafel- och halloumirullar som vi lagat i vårt kök nere på Lådan.

För det var så vi tänkte med stödburgaren, det ni köper är en digital burgare medan det vi levererar är en måltid som passar för ändamålet vid varje tillfälle. I det här fallet handlade det både om logistik (70 burgare blir en ganska stor takeaway och är ganska svårt att få till med bra kvalitet) och vad som efterfrågades. Vi jobbar t ex inte med halalkött och då var vegetariskt ett enklare alternativ. För vår egen del ville vi samtidigt laga något som vi har hygglig rutin på.

Utgångspunkten blev vår lunchskål på Lådan med falafel, halloumi, grönkål, blomkål och rökkål toppad med torkade fikon, valnötter och misomajonnäs. Den föddes i sin tur efter ett gästspel jag gjorde hos bästa Kalf & Hansen (grym mat, ännu bättre folk – prova om ni inte varit där!) där jag gjorde en liknande rätt i deras tunnbrödswrap.

Den andra tanken med stödburgaren är att vår personal ska få jobba. Alltså få mer timmar. Det gör man enklast genom att laga grejer från grunden vilket lämpligt nog är ganska precis exakt den filosofi vi har överlag när det gäller vår tolkning av snabbmat eller streetfood. Skulle någon pressa mig på ett enda syfte med varför vi håller på överhuvudtaget så skulle det nog bli just det: att vi lagar mat från grunden i en del av marknaden där det mesta brukar komma från frysen dessförinnan från fabriken.

Sagt och gjort. Vi behöver till att börja med wrapbröd så då bakade vi det på en variant av vårt tortillarecept för de tacos vi brukar göra på Lådan.

Tortillas på jäsning
Tortillas på stekbordet
Voila!

Det ni inte fick se nu var när dagens hjälte Okubit kavlade ut 50 tortillas själv för hand. Behöver jag säga att de ska vara tunna… På slutet hoppade även Kazi och Mohammed in och kavlade klart. Vad jag gjorde? Falafel.

Falafel som vi gör dem till Lådans falafeltaco.

Att göra egen falafel är som att ge sig själv en klapp på axeln som Ernst skulle säga. Som all bra mat är den i grunden enkel men kräver lite tid och omsorg. I normala fall puckar vi falafeln direkt ner i fritösen vid beställning men när man ska fritera 240 st så behövde vi förpucka lite. Men är det något vi har koll på vid det här laget så är det väl förpuckning… T o m jag fortfarande får jag väl lägga till. Next stop: fritös.

In crust we trust.

Falafeln har också fördelen att det är lätt att få till ett fint fras med mjukt innandöme. Men till skillnad från en burgarcrust så håller sig falafeln väldigt länge och funkar väldigt bra att äta ljummen eller t o m kall i en wrap.

Hallo halloumi

Eftersom jag är lite branschskadad så har jag inte en grill på min uteplats hemma, jag har ett litet gasolstekbord och en liten gasolfritös. Oväntad fördel? Istället för sommarens 37:e grillade halloumibit kan jag servera en gyllengul nyfriterad bit honungsost. Lite Ernst smög sig in igen men jag kan nog stå för att känslan som infinner sig när man tuggar på en bit nyfriterad halloumi ändå är honungsost. Ok, tillbaka till köket där osten på bilden friterades.

Bas. På kål. Kålbas.

Allt i livet behöver en bas. I vår sallad och den här wrappen är det kål. Med väldigt mycket ljus och exponering men ni förstår att det är vad bilden föreställer i alla fall. Först röd- och blomkål som vi river och kryddar upp som man säger på tv med lite kanel, kardemumma, cayenne och spiskummin. Sen ångar vi den lätt i ugnen för att bryta ner kålens första försvar men inte så det blir soggigt. Sen river vi grönkål som vi masserar (jo men det heter ju så) med olivolja, finhackad färsk chili, färsk mynta och färsk persilja. Till sist blandar vi ner lite matvete för att få lite mer fyllnad och lite annan textur.

Sen upp med allt på tortillan, flödigt med misomajo och toppad med rostade pumpakärnor, valnötter och torkade fikon. It’s a wrap. Måste man alltid säga.

It’s a wrap
It’s många wraps
Rollin’ rollin’ rollin’…

Och där var den. En wrap i all enkelhet men där vi fått jobba igenom produkten i alla led. Personalen fick timmar, vi fick hjälp av stödburgaren och de som fick resultatet av hjälpen fick riktig mat lagad från grunden istället för något trist halvfabrikat. Lite som vi tänker när ni kommer till oss och äter. Och varför skulle vi och ni som ger och de som den här gången får nöja oss med något annat? Tack.

Leverans till Unga Station Järva i Tensta

En bankkund med meddelarfrihet

Ska vi prata lite om bankerna? Ni vet de där samhällsnyttiga. Vi gör det. Det är inte så att jag inte förstår vad en bank gör, eller vad som driver den. Men ibland kan jag bli lite förvånad att vi – samhället dårå – låtsas som att vi inte förstår. Mer oroande är kanske att både ledande politiker och till synes även Riksbanken inte förstår. Alternativt också låtsas att de inte förstår – ni vet ”NU måste bankerna ta sitt ansvar och låna ut de här pengarna!”. Båda alternativen, oförstånd eller fejkat oförstånd, är halvbra. Och ansvaret är väl ganska tydligt reglerat i aktiebolagslagen i allmänhet och bankernas hela omgivande regelmateria i synnerhet. Att de bara ska låna ut pengar i en särskild riktning med någon särskild riktad välvilja för att de borde känna ansvar är en naiv eller låtsad politisk hållning.

Innan ni klickar vidare av rädsla för inkommande foliehatt låt mig säga det igen. Jag förstår vad en bank gör. Jag förstår vad som driver den. Och: den här bloggens drivkraft är inte bitterhet men jag får erkänna att det finns ett terapeutiskt inslag. Så ett inlägg om banker kommer bli lite långt, lite småbuttert. Känn er förvarande. Sedan kan jag kanske släppa dem för den här gången. 

Hursomhelst, utöver vad som driver en bank vet vi också vad den skyr: risk. Och inget fel i det. Risk är ju…riskabelt. Det som kanske är lite udda med banker är att de är väldigt riskaverta gentemot oss företag. Och pratar gärna om vikten av en hållbar affärsmodell Samtidigt som de förefaller ganska dåliga på att bedöma risk i sin egen affärsmodell. Och väldigt riskvilliga i egen bok därtill. 

Jag menar finanskrisen kallades inte så för att någon missbedömde apelsinskörden. Folk ockuperade inte Wall Street (och Brunkebergstorg…gulligt ändå) för att det fanns massa övergivna hus där som passade för att dricka rödvin i ring på en filt och hetsklottra lite. Krisen handlade istället kort och gott om finansbranschens egen oförmåga slash ovilja att förstå sin egen riskexponering. Och folk demonstrerade och ockuperade för att i stort sett ingen av dem behövde ta ansvar för det i slutändan. 

I mitt förra liv, när jag var konsult och inte flippade burgare så kom det en fråga från en av bankerna – vi kan kalla den Nordea – ”Vad är subprime?” En finanskris senare visste alla vad det var men som en ögonblicksbild från hösten 2007 kommer jag aldrig glömma hur vår största bank frågar sina konsulter om subprime. Alltså inte om råd. Utan om vad det är. Skräplån var det. Som hela sektorn lyckades bli exponerade mot eftersom de skapat produkter de inte ens förstod själva. Än mindre risken i dem.

Men det gick ju bra för Nordea till slut, kom igenom finanskrisen med lite statliga garantier och annat mys. Sen var det dags för allt att bli bonusnormalt igen tycktes det men då kom elaka staten på att det kanske inte riktigt var läge för det ändå. Vilken surkart. Bättre då att flytta till Finland tyckte vissa. Backar vi ett par kriser ytterligare till 90-talet så blev bankerna även då räddade (även om förstatligandet för vissa var en mycket våt filt) medan många vanliga riktiga företag fick gå i putten för att deras krediter ströps.

En annan höst jag minns var 2016. Vi satt djupt nere i skiten med bygget av Lådan. Och som byggen blir blev också vårt dubbelt så dyrt och dubbelt försenat. Vi är inte heller skitbra. Och under hela hösten sade vår bank, vi kan kalla den Nordea, att det ordnar sig. Tills de en dag sade nej, det ordnade sig visst inte eftersom vi inte kunde säga när det sista bygglovet skulle gå igenom. Vi kunde inte säga eftersom vi inte visste men det man vet eller i alla fall intalar sig när man bygger företag är att det kommer lösa sig. Vilket det så klart gjorde men för banken var det helt enkelt för läskigt med den ovissheten. Så vi fick försöka hitta 4 mkr nån annanstans. Med två veckors varsel. Vilket vi gjorde men tack ändå.  Sen blev Lådan rätt bra ändå och det verkade lite kul att vara med igen. Ska ni inte ha lite mer leasing? Varsågod. 

Därpå kom värmeböljan 2018 och den hetaste sommaren någonsin. Vi tappade 1,5 mkr i försäljning på tre månader bara på Flippin medan Lådan halverade sin omsättning. Och en massa branscher hade det väldigt tufft. Inte minst restaurangbranschen. Men då blev det så läskigt att vara bank igen. Så de ville inte riktigt vara med då heller när vi för första gången sedan starten 6 år tidigare fick problem med vår löpande likviditet. Banken kunde inte hjälpa eftersom vi tydligen var konkursmässiga. Vilket vi inte var men närmade oss eftersom banken inte ville vara med i två månader när vi behövde den. Nåväl vi överlevde utan banken den gången också och en månad in på hösten var vi lönsamma igen.

När bankerna vänder sig till oss vanliga dödliga i sin marknadsföring och s k rådgivning vill de emellertid gärna visa hur mycket de kan om affärer och företagande.  Nordeas vd var ute häromveckan och sade att de nu hade stort fokus på att få sina kunder bland de lite mindre företagen att snabbt ställa om sin affärsmodell. Bra tips. 

Som om företagen inte skulle inse det själva eller att banken av alla skulle sitta på någon sorts insikt där. Min bild av våra banker är att de till stor del består av ett gäng yngre tjänstemän (ordet inte könet) i karriären med mycket vaga begrepp om vad vanligt företagande består av. Lite som yngre tjänstemän i konsultbranschen. Eftersom jag var en lite yngre tjänsteman i den världen med just sådana vaga begrepp tänker jag unna mig den fördomen. Och den är bara till hälften en fördom eftersom den andra halvan är högst upplevd. Låt mig ge ett färskt exempel.

Efter att ha varit kund hos samma bank sedan starten 2011, gått igenom tre rundor med återbetalade investeringslån (kalla mig Björn Borgen) och ett par mindre kriser tillsammans frågar en av deras kreditchefer: ”Men jag förstår inte, du är ju en restaurang, varför kommer du till banken? Du får väl låna hos bryggerierna som alla andra.” Utöver högsta poäng i kundkännedom (vilket bankerna annars är väldigt noga med, ja bortsett Baltikum då) var det kanske ändå så att vår affärsmodell inte riktigt nått ända in. Vilket anfördes. För att mötas av konstaterandet att vara i rekonstruktion kanske inte heller var vår affärsmodell. Touché. 

Fast då kunde jag inte hålla mig från att erbjuda mig att byta affärsmodell rakt av. Där det räcker om jag samlar ihop 8 kr så kan jag helt plötsligt låna ut 100 kr. (Typ väl? Var ett tag sedan jag gnuggade Basel-reglerna för bankernas kapitaltäckningskrav). Och där affärsmodellens expansion ligger i att göra det så många gånger att balansräkningen gör mig too-big-to-fail. Så att staten måste rädda mig när det skiter sig. 

Så min fråga till kreditchefen, nu när vi då var i rekonstruktion, var helt enkelt vad som var bankens affärsmodell under den här krisen. Att göra affärer eller sitta bredvid? För det är också något som är lite speciellt med deras affärsmodell – även när de prissätter sin egen risk så vill de inte vara med. Det påminner lite om en bookmaker som sätter ett odds och när någon vill spela säger, nej usch vad läskigt, det kan jag inte riskera. Och just nu är väl frågan dessutom vad banken egentligen riskerar. Ja, en kreditprövning måste göras. Men staten backar nu 70%. Banken kan därutöver kräva borgen på resterande 30%. Men lånar de ut något? Riksbanken verkar onekligen frustrerad. 

Fast vi fick låna till slut. Mot 50% personlig borgen. Nej tack. Skenheligt? Borde inte jag som ägare ta risk? Jo. Har gjort. Sitter redan med personlig borgen. För om ni tror att ett aktiebolag med tiotals miljoner i omsättning får låna utan borgen ens under gynnsam konjunktur provtänk igen. Vi var ändå gaseller när vi tog det senaste lånet. Inte för att skryta som man brukar säga när man vill skryta men det är 0,5% av samtliga aktiebolag som når kriterierna för gasell.  Men kriterierna för lån utan borgen nådde vi inte. 

Som företagare ser jag som min roll att betta på två saker: mig själv och mot marknaden. D v s jag har en idé som jag tror på, tror mig kunna genomföra och som jag upplever att marknaden inte tror på eller ännu har genomfört. För att testa min tes är jag beredd att ta risk. Men med ett virus går det inte att slå vad. 

Ok, ett sista exempel på att bankerna inte riktigt förstår företagsvardagen. Vår rekonstruktionsvardag är dessutom lite omständigare än normalt, vilket så klart är en del av tanken, så det får vi ta höjd för. Med det sagt tycker jag följande lilla anekdot ändå är ganska talande. Först en kassaflödesgenomgång:.

Vår rekonstruktör skall kunna utöva kontroll över våra flöden så våra flöden måste passera rekonstruktörens konto. Inget konstigt i det. I praktiken sker följande: kvällens försäljning i våra kortterminaler löses dagen därpå in av Swedbank som är inlösande bank. Pengar går därifrån till vårt konto i Nordea. Det kontot är fryst så pengarna måste därifrån flyttas manuellt av Nordea som för över dem till rekonstruktörens konto. Därifrån förs de tillbaka till vårt nya konto hos Nordea. Den kedjan tar så klart lite tid samtidigt som vi förskottsbetalar de flera leverantörer medan andra ger oss 3 dagar kredittid. Det är ganska uppenbart att det är högsta prio för oss och företagets överlevnad att få det här flödet att gå så snabbt som möjligt.

Den första veckan var vi oerhört pressade och trots att vi hade en hel del försäljning kom det inte in några pengar. Vi kunde se i våra försäljningsrapporter att pengar kom in. Vi kunde även se att pengar flöt in på vårt frysta konto men kunde inte röra dem. Vi ringde och mailade och försökte förstå. Förklaringen var att överföringen internt på Nordea måste göras manuellt, det gick inte att sätta en stående överföring från vårt frysta konto. Ok, teknik ger ofta mer att önska så det var väl bara att acceptera. Men det fortsatte dröja och vi ställde nya frågor. Vi får igen förklaringen att det är en manuell procedur som tar tid och de kan inte lägga hur mycket tid som helst på vårt ärende. Hur lite tid de kunde lägga? En gång i veckan hade de satt en person på att överföra hela förra veckans försäljning. Så onsdagar var svaret, då får ni era pengar. Tackarrr…

Ps. Martin Berggren, om du läser det här: du vet att du är undantaget som bekräftar regeln. Tack för de första ljuva åren. 

Omtag på buffén

Ok  vi kör bufferten ett varv till då. Finansmarknadsminister Per Bolund var ute som det heter i DI och uttryckte förvåning och besvikelse över företagens brist på buffert. Om vi börjar med det mest uppenbara: ingen har beredskap för den kombination av storlek och hastighet på efterfrågeraset som många branscher upplevt i spåren av corona. Buffert kan det finnas så klart men när regeringen, på goda grunder, avråder allmänheten att bete sig på vissa sätt som normalt är beteenden som många företag lever av, så är frågan likväl hur och när en eventuell buffert skall användas. 

Vi leker med tanken att ett företag har 5 mkr i kassan och ser framför sig förluster i storleksklassen 1,5 mkr per månad. Då räcker pengarna i tre månader drygt. Sen då? Då måste företaget låna. Och tro oss vi är beredda att låna under de mest osäkra förhållanden. Men det måste finnas något att hoppas på, något att kalkylera med, en marknad att betta mot. Covid – när slutar det?

Buffert i formen beredskap kan därtill bestå av ganska mycket. Helikoptrar för ytbärgning, flygplan för brandsläckning, skyddsmateriel för virusspridning. Jag vill inte slå in allt för öppna dörrar men lite hål i luften är svårt att undvika. På samma sätt som jag gärna skulle byta affärsmodell med bankerna (återkommer till det) så vore statens modell inte heller helt fel att få testa. 

Lite pengar över i slutet av året? Maxa ut ett projekt så vi inte går miste om samma tilldelning nästa år. Målet med vårbudgeten? Att spendera varje budgeterad krona. Kris i finanserna? Inför en skatt som värn mot krisen. Kalla den t o m värnskatt. Behåll i 25 år efter krisen. Borgligt bjäfs? Ok, då bjuder vi på vänstervinkel istället: staten inför ett bidragssystem där alla får 80% av sin inkomst vid sjukdom. Sen låter staten bli att indexuppräkna så den måste hitta på något som heter SGI och alla får istället 80% av det beloppet vilket för varje år de facto blir färre och färre personer.

Lägg ett covidraster över statens finansieringssituation och fundera över följande: alla bestämmer sig från en vecka till en annan att bara betala in 20% av normal skattesats. Alltså alla företag, alla anställda, alla som i alla. Statens intäkter faller dramatiskt och finansieringen måste sökas via lån. Men ingen internationell långivare litar på statens utsikter att klara krisen så det finns inga lån att få. Hur stor buffert skulle staten ha i det läget? Hur länge skulle den räcka? 

Fastkomigen hur realistiskt är det på en skala? Nä precis men för the sake of argument som det heter. Ok, vi lugnar ner oss. Det här är varken ett politiskt, partipolitiskt (orka liksom) eller rättshaveristiskt inlägg. Det är bara en reflektion som syftar till att någotsånär åskådliggöra det unika i rådande situation. Buffert eller inte. 

Jag kan erkänna att jag har allvarliga funderingar kring om styrsystem enligt new public management lämpar sig särskilt väl för funktioner som brandkår, polis och krisberedskap. Verksamheter som till sin natur fungerar som samhällsförsäkringar. Vi har försäkringar hemma, i arbetslivet och på samhällsnivå av den enkla anledningen att vi aldrig helt säkert kan veta. Det luriga är att när något händer som vi verkligen inte kunde veta var på väg att hända så har försäkringsbolagen en term för det. Force majure. Återstår: staten. 

Så. Inte ens om staten stängde alla restauranger. Och vi hade skött oss och haft en avbrottsförsäkring (klart vi har). Så hade det hjälpt. För: force majure. Fint ord ändå. 

Ok men alla kan väl ändå må bra av att se sig själv i spegeln ibland och låta bucken stanna där: vad hade du kunnat gjort annorlunda. Jag var inne på det i första inlägget, att när det kliar i huvudet blåser vi lätt bufferten på nästa satsning. Och om jag släpper spegeln igen så är väl det ungefär exakt vad alla politiker (ok nästan alla) alltid vill – företagen ska investera pengarna. Inte dela ut. Inte lägga på hög. Investera. 

En sak som jag har investerat i är personal. Medarbetare. Ett liv. För mig själv alltså. Rent bokföringsmässigt är det inte att betrakta som en investering, det är bara en simpel kostnad.

Efter några år med Flippin kliade det som sagt i huvudet. Jag ville hitta på mer grejer. Investera. Men det värkte också i huvudet. Och lite i nacken. Krögarlivet med kvällar+helger+kontorstid-på-dagen kändes. Dels kom jag från en produktivitetsskadad konsultvärld – vi konsulter kan nästan ingenting egentligen så därför är vårt råd alltid att leja bort allt. Helst till oss. Så en av mina käpphästar var att så snart som möjligt göra driften av Flippin så oberoende av mig som möjligt. 

Dels kom jag inte från branschen och hade väldigt svårt för den här krögargrejen med att om inte just jag står i luckan fallerar allt. Det som fallerar, tänkte jag, är möjligen ditt ego men omvänt: om ditt ställe fallerar utan dig så har du fallerat i att bygga ditt ställe. Och din organisation. Låt mig genast tillstå att jag blivit väldigt mycket mer ödmjuk med åren inför ovanstående trossats. Jag kom som sagt från konsultvärlden. 

Gillar ni Lilla Ego förresten? Jag med. Är det Sveriges kanske norra Europas kanske hela Europas bästa restaurang? Jag tror det. Sett till helhetsupplevelse, prisvärdhet, ration mellan ambition/viskiteri och allmän vibb så vågar jag nästan säga att jag vet. Jag tror det till inte liten del beror på att en av två ägare står där varje kväll. Om jag har förstått rätt kör de varannan vecka och i så fall har de knäckt koden för att kunna vara på den nivån och ändå ha ett liv. 

För det är många krögare som inte har det. Ett liv alltså. Eller så har de bara ett liv: krogen. Flippins produkt var så mycket enklare och mycket av kvaliteten bestämdes innan kvällsservice. Råvara, malning, puckning. Så jag tyckte det var naturligt att försöka bygga en organisation som inte byggde på att jag var där jämt. Och efter ett tag inte heller Jocke. Ni vet Jocke som var där jämt. 

Men en sådan organisation kostar en del. När man växer och bygger fler enheter och får mer anställda och mer bokföring och mer admin och mer ångest och mer…jag ni förstår..ja då kostar det mer. Även här finns de som ska göra allt själv. Jag ville inte det. Jag hade inte riskat allt för att slita mig loss från anställningens bojor bara för att kedjas till min egen administration. 

Eftersom den här bloggen är terapi får jag liksom tvinga fram slutet på varje post: summerat då, jag lade mycket pengar på att ta hjälp. Jag anställde en fantastisk personalchef som inte mindre än fyra anställda oberoende av varandra sagt är enda anledningen till att de stannat i företaget. Jag anställde en lika fantastisk ekonomichef som just nu är uppsagd och roddar både rekonstruktion och sitt eget kommande frånfälle. Jag lyfte upp Jocke till operativt ansvarig för våra då tre restauranger. Det kostade massa pengar men det var någonstans mina pengar och så länge de kom från orealiserade vinster gjorde jag två avvägningar. 

Ett. Vi var på väg någonstans och ibland (kanske egentligen väldigt mycket oftare) måste man ha ett tioårsperspektiv på sitt företag. Två. Jag ville se mina barn växa upp. Vill fortfarande, de är bara tre och fem. Finns det något värre än gubbar (andas, det är än så länge alltid gubbar) som i sina sommarprogram pratar om hur de tar igen tid med med barnbarnen som de förlorade med sina barn. Jag tror faktiskt inte det funkar så. 

Sista försökt till summering: jag gjorde vad jag tycker vi ska förvänta oss av företag, tog risk och investerade. Det jag inte investerade lade jag på att bygga ett företag där vi alla kunde ha ett någorlunda normalt liv. Som råkar vara en av branschens ödesfrågor för att vi ska kunna fortsätta attrahera personal. Allt gick faktiskt ganska fint tills det kom ett virus. Nu får vi inte ens tag på skyddshandskar till vår köttfärsmalning. Bolund får gärna dela med sig från sin buffert av skyddsutrustning. 

Saker och ting

Stödburgaren då? Har vi tagit alla era pengar och cyklat iväg till Bahamas? Nope. Närmare 30 000 kr har kommit in och vi håller fortfarande på att sy ihop första leveranserna med Maskrosbarn och Stockholms Stadsmission. Allt tar lite uppstartstid så här i början men vi längtar efter att få dela med oss vad era burgare gått till.

Annars har vi varit i tingsrätten idag. Senast jag var där hade en lirare stulit min telefon och ursäktade sig med att finanskrisen kommit emellan hans väg till en mer rakare tillvaro. Mina två kompisar som vittnade den gången inledde med fraserna “nu får ni inte ta mig på orden” respektive “jag är känd för att prata mycket och gärna lägga till lite bara så ni vet”. Och när vi väl var klara fick jag lite moralpanik och begärde ordet bara för att förtydliga att vi nog inte var så nyktra som åklagaren redogjort för utan vi hade nog druckit några öl ändå. Vår gemensamma insats var väl inte helt i åklagarens smak.

Ny kris den här gången och som tur var inga tveksamma vittnen så det gick bra. Förhandlingen var över på en kvart men innehöll ändå obligatorisk paus lite som på tv så där. Den här lättsamma tonen jag skriver i nu är tänkt att maskera allvaret i situationen. För rent faktiskt var jag i tingsrätten för att det skulle bestämmas om rekonstruktionsplanen skulle godkännas och rekonstruktionen därmed fortsätta. Så blev det och de enda som närvarade var vi med Skatteverket och Almi på telefon. Men mina tankar gick till alla som inte infunnit sig för att de är fullt upptagna med att få sina egna företag att överleva just nu. Företag som vi är skyldiga pengar. Ju snabbare vi är ur det här desto snabbare kan jag betala tillbaka till dem. Den drivkraften är inte att leka med. Jag skulle gärna vara utan den och situationen som skapat den men påtaglig är den likväl.

Annars går det rätt ok. Efter två veckor har vi bromsat upp förlusterna rejält, tryckt ned alla kostnader allt vi kan och fått en väldigt fin respons från vår personal som kämpar och sliter. Och gäster fortsätter komma i en mindre mer kontrollerad mängd. I jämförelse med våra värsta prognoser blev förlusten i mars bara hälften av befarat. Och förra veckans resultat ser ut att ha landat på break-even. För där är vi nu, att vi upprättar resultat på veckobasis. Ganska nyttigt när allt kommer omkring. Likviditeten är stabil och ja kanske ser vi ljuset i tunneln. Eller så är det fredag eftermiddag efter en lååång vecka och omdömet lite för trött.

Annars är det en av mina käpphästar, att lita på fredagsomdömet. Det är lätt att tänka att måndag morgon är bäst för kloka beslut. Då är vi krispigt neutrala och prestationsinriktade. Jag tror emellertid inte att det föds särskilt mycket innovation i det tillståndet. Fre kväll är bättre. Semester bäst. Då vågar vi drömma. Orkar vi drömma. Det svåra är alltid att förverkliga den där fantasin när vardagen återkommer. Skönt att tänka att det bara var en dröm. Men ni som vet ni vet. Den där drömmen är sanningen det är bara att vi inte vågar erkänna det på måndag morgon. Sen kanske rekonstruktionsbök är bättre måndagsgöra. Men framtiden föds en fredag. I alla fall min.

I morgon är en annan dag

Påsken är min favorithögtid. Ingen press, ingen förväntan, oftast helt ledig. I år? Nämen inte riktigt så kanske. Vi kämpar på men får erkänna att det inte är enkelt. De sista ”förtydligade” restriktionerna gör det ganska svårjobbat. Vilket är tanken så klart men vi undrar lite om det verkligen är rätt väg att gå och om det enklaste kanske inte vore bättre att stänga restaurangerna ändå. Ingen skulle tycka det var mer trist än vi. Och jag vill gärna tro att den svenska modellen leder oss rätt utan att jag så klart vet något mer än någon annan. Men jag tycker att ett väldigt stort ansvar läggs på oss restauranger och på er som gärna vill komma där vi tillsammans på något sätt förväntas göra som vanligt (äta, bli serverad, dricka öl…nej just ja, inte det nej) men på ett helt ovanligt sätt. Hursomhelst var det en påsk jag aldrig kommer att glömma.  


En annan påsk jag aldrig glömmer var 2012. Jag sov mig igenom den dag som natt på mina svärföräldrars soffa. Vi hade just öppnat Flippin nere på Kungsholms strand och kört någon vecka när vår huvudleverantör på den tiden, Svenskt Gräskött, ringde och sade att de hade glömt bort oss. Vi kunde inte få något kött för det fanns inget styckat åt oss. Så vi stängde bara någon vecka efter vår premiär. Och jag åkte ner till Skåne och sov.

Många har genom åren kommenterat det där, att vi bara stängde så där. En del tyckte att jag var ett skämt, andra uppskattade att vi var dedikerade och inte ville kompromissa. En del av det kanske var att jag bara behövde sova men för mig var det aldrig någon tvekan. Jag hade väntat ett år på att få öppna mitt lilla hak och tänkte väl försöka hålla öppet i några år i alla fall men på det stora hela tyckte jag inte det gjorde så mycket att vi behövde stänga nån vecka. Efter att ha haft öppet nån vecka.

Lite naivt var det nog men det är en kvalitet som är underskattad. När man inte vet, förstår eller har lärt sig allt så finns det massor av kreativ frihet. I början finns inget att förlora. Debutalbum blir legendariska av en anledning. 


Den stora anledningen till att det var självklart att stänga var emellertid mycket enkel. Mot slutet av uppstartsåret med Flippin hade jag blivit mer och mer övertygad att köttet måste vara lokalt, småskaligt och från djur som fick gräs året runt. Jo, vi kan prata hö, ensilage etc men om vi håller oss till termen gräs hänger alla med. Alltså inte majs eller annat kraftfoder. Ni som köper majskyckling kan f ö sluta med det. Det betyder att kycklingen har ätit majs, grattis. Det betyder faktiskt ingenting alls utöver det.

Anyway, jag blev uppringd av en man som heter Peter Hedman och som dragit igång initiativet med Svenskt Gräskött tillsammans med Kulla Ranch nere i Halland (samme man som senare skulle glömma vår leverans) och som kom hem till mig en kväll och undervisade mig om kött och djuruppfödning. Många kockar och krögare jag pratade med på den tiden avrådde mig starkt från att köra ekologiskt, även svenskt. Amerikanskt skulle det vara, det var bäst och leveranssäkrast. Ni som var med då kanske minns att jag också stod och labbade med short ribs som alla andra burgarnördar då.

Men ganska snart insåg jag det som jag fortfarande tror definierar alla bra matkulturer. Att kvaliteten finns i det småskaliga, lokala, naturliga (svårt ord men ni förstår nog). 
Ute på resa är det ofta det som slår en i länder som t ex Italien eller i regioner som Kalifornien. Vi kan inte ha samma råvaror som deras klimatzoner ger. Men vi kan ha andra typer av råvaror. Hela den nynordiska dominansen som definierade omdefinitionen av svensk fine dining bygger på återupptäckten av det lokala. I och med att det lokala ofrånkomligen följer årstiderna innebar det även återupptäckten av säsongen. Vissa överdrifter fick vi tugga i oss – allt från skogen är inte alltid jättegott och rotsellerin gick kanske ett varv för mycket – men överlag var det en fullt rimlig trend (skitord, återkommer till det) som därför inte var en trend utan en hållning. Pretentiös och överambitiös enligt en del men mycket mindre gimmick och nisch än vad många vill tro. Det viktigaste: det lokala är alltid basen för en lokal matkultur. Att många svenska restauranger inte jobbat så tidigare betyder inte att det är något nytt i sig, det betyder bara att vi inte haft någon lokal matkultur i den bemärkelsen. 


Så när jag hade dekonstruerat min alldeles för allvarliga burgare ned till att det enda som spelar någon roll är köttet och brödet (ff lika viktiga!) så blev det ganska väsentligt vad som utgör köttets kvalitet. Och jag landade alltså i småskaligt, lokalt, naturligt. Småskaligt av den enkla anledningen att de allra flesta som jobbar med kvalitet som ledstjärna är små. De är entusiaster, besjälade, vill någonting. Men inte alltid mer. Lokalt för att det som sagt är så alla framstående matkulturer byggt sin kultur.

Naturligt? Japp, lite svårare som sagt. Men också, tja, naturligt: goda levnadsförhållanden, respekt för djuren, högre slaktålder, etiskt hållbar slakt (en egen bloggpost kanske men i korthet handlar det om transporter, stress, varsamhet, etc…eller omvänt: majskycklingar som slaktas tillsammans med 50 000 andra majskycklingar samma dag kommer att påverkas mer av det än av att de åt majs).

Ekologiskt? Ofta men inte alltid. Certifieringar är också en egen bloggpost. Utöver det? Hängmörat. Färskt. Två faktorer som inte kommer av naturen men är naturliga i bemärkelsen att det är det mest naturliga förhållningssättet för en bra kvalitet. Det omvända, fryst och ”vaccummörat” har uppkommit av helt andra anledningar men det hade ni nog redan räknat ut. Vi använder också frysen ibland. Som en metod, inte förhållningssätt. 


Till sist ett förtydligande: min vurm för det lokala blundar naturligtvis inte för vikten av influenser utifrån. Det är väl t o m så att det är den andra beståndsdelen i det som utgör en förstklassig lokal matkultur. Utan utbyte ingen utveckling. Och min egen lilla take på det hela är alltså burgare i en ganska hårt hållen amerikansk mall gjord på de bästa lokala råvarorna. För mig är det en viktig distinktion. En lokal svensk burgare är inte älgfärsbiffar i polarbröd med pressgurka och lingonketchup. Det är en burgare från den amerikanska matkulturen gjord på svenska råvaror. Men eftersom de svenska råvaror som fanns till bud den där påsken 2012 knappt ens fanns att köpa så fick vi stänga. Eftersom de vi lyckats köpa hade glömt bort oss.  

Blogglallare

Det var inte meningen att lämna er med något så spännande som en KBR hängande i luften. Bra cliffhanger. Kontrollbalansräkning är enkelt uttryckt något som upprättas för att skydda styrelsen (sig själv) mot personligt betalningsansvar. Alltså att bolaget fortsätter vara den ansvariga juridiska personen. När ett AB tror sig vara i riskzonen för att förbruka sitt eget kapital så skall en KBR upprättas. I den får tillgångar tas upp till verkligt värde för att se om kapitalet kan återställas den vägen. Knaster, knaster.

Låt mig ta ett konkret exempel från restaurangvärlden. Företaget gör under några år stora investeringar vilket leder till stora avskrivningar vilka belastar resultatet. Negativa resultat belastar i sin tur det egna kapitalet. Ett svagt eget kapital stressas sedan rejält av förluster orsakade av ett virus. Bolaget behöver upprätta en KBR. I det läget har bolaget 8 månader på sig att återställa det egna kapitalet.

En väg att göra det är att uppvärdera sitt hyreskontrakt. Ni förstår lokalmarknaden fungerar så där som många tror att det inte får fungera: vi köper hyreskontrakt av varandra. Ellerhur, ni visste det! Typiskt krögare. Nämen det är faktiskt för att vi får. Det är så det går till. Men restaurangen äger i stort sett aldrig sin lokal, den har bara betalat en överlåtelseavgift för att ta över hyreskontraktet.

Eftersom det är ett hyreskontrakt kan det inte värderas som vilken tillgång som helst, allra minst som en säkerhet mot banken (skräll…). Det hindrar inte restauranger från att spendera miljoner i att rusta, renovera och sätta in fejkade balustrader med matchande sjöstensmosaik till sitt mellanrättskoncept. Men tillgången i sig är inte värd vad som investerats i den. Hursomhelst, under reglerna för KBR får lokalen helt plötsligt tas upp till verkligt värde. För i verkligheten kan lokalen säljas vidare, sjöstensmosaik till trots.

Så enkelt kan det vara. Men KBR kan lika gärna vara ett tecken på att ett företag är illa skött och på väg mot konkurs, på obestånd helt enkelt.  Och det var sådana företag som regeringen ville undvika att rädda. Därav satte den ribban att inga företag som upprättat KBR (eller gått in i rekonstruktion) före ansökningsdatumet den 7 april fick ansöka om det första stödpaketet. Det som innehöll möjligheten till permittering.

Gott så, ingen vill väl lösa problem som om det vore varvskris igen. Problemet nu var emellertid att från att covid-19 började drabba oss i främsta ledet (rese- och besöksnäringen) i början av mars, till ansökningsdatumet den 7 april är det väldigt lång tid. Kriser mäts i hundår. Fullt friska företag hinner på den tiden bli rätt illa tilltuffsade. Det var långt nog att behöva vänta till dess på stöd men ingen verkade ha tänkt på att väntan kunde bli så lång att företag hann diskvalificera sig.

Med det sagt, och som de sade själva regeringen, det första paketet kom ändå snabbt och det skulle inte vara perfekt. Alla kan inte räddas, alla paket kan inte vara perfekt avvägda, vi hamnade lite mitt emellan. Det som kanske var synd var att datumet för KBR inte sattes till 16 mars, det datum som paketet retroaktivt skulle gälla ifrån. Eller varför inte 1/3, då hade man varit säker på inga skvalpande skeppsvarv på obestånd i nådens februari 2020 kunnat försöka okynnespermittera bara för att en kris dök upp från ovan 1 mars.

Men, men vi kanske hade hamnat där vi är ändå. Stigmat kring rekonstruktion försvann i alla fall så fort vi förstod lite mer vad det innebar. Och nu har personalen fått sina löner och vi tuffar på rätt ok. Tydligen finns det t o m tid att sitta och blogga och lalla så regeringen hade nog rätt ändå.  Bäst att sluta för idag.

Paketöppning

Vad är egentligen en rekonstruktion? Enklast uttryckt ett konkursskydd under tre månader. Så att ett företag som närmar sig obestånd men tror sig ha goda chanser att resa sig inte skall sättas i konkurs innan domaren räknat till tio. Bedömningen görs av tingsrätten. Om den beviljas fälls på rekonstruktionsdagen ett skydd ner över företaget. Alla skulder som fanns på rekonstruktionsdagen kan inte krävas in och personalens löner tas över av den statliga lönegarantin (men utbetalningarna samlas sedan ihop som en skuld bolaget har till staten). I övrigt fortsätter verksamheten och företaget drivs fortsatt av vd och styrelse med stöd av en rekonstruktör som i sin tur fungerar som en garant gentemot gäldenärer. Kort sagt ser till att vi inte använder medlen i bolaget oansvarigt.

Tort och fint så där. I praktiken innebär det t ex att man är skyldig en leverantör pengar samtidigt som personen bakom också försöker undvika konkurs och precis fick det än svårare att göra just det. Och vår relation behöver fortsätta för den leverantören måste sälja till oss för att få intäkter. Den försäljningen måste vi så klart betala för. Men obetalda fakturor från före rekonstruktionsdagen, nu skuld, ligger kvar och skaver. Alla våra leverantörer har visat väldigt fin förståelse men det känns så klart skit. Om allt går bra finns det en chans att vi kan betala tillbaka allt efter rekonstruktionen.

Om bedömningen görs att vi inte kan betala tillbaka allt genomförs en ackordsförhandling där målet är att få gäldenärerna att godta en nedskrivning av skulderna. Att staten skulle vara välvillig till det givet omständigheterna är ganska troligt. Men det känns väldigt tveeggat för varje nedskrivning innebär att våra leverantörer får mindre tillbaka än vad vi egentligen är skyldiga.

Så hur kunde vi få så mycket skulder? Egentligen var vi bara skyldiga Almi pengar när vi gick in i krisen. Vi tog ett investeringslån av dem 2016 som vi amorterat av till hälften i god ordning. Och hos banken hade vi en checkkredit. Det var typ det. Men varje företag har varje given dag en hel hög med kortfristiga skulder. Varje gång vi köper något så skickar leverantören en faktura. Men under betalningstiden på säg tio dagar så är vi naturligtvis skyldiga samma belopp som vi handlat för tills fakturan är betald. Då blir skulden noll samtidigt som vi under tiden har hunnit beställa mer saker och det bildas en ny skuld tills vi betalat den fakturan. Och så vidare.

Detsamma gäller löner, skatter, etc. Den 24:e varje månad är vi skyldiga vår personal ca 1 mkr medan vi den 25:e är skuldfria. Den 26:e börjar skulden byggas igen i takt med att personalen jobbar på mot nästa lön.

Om ett företag säljer för 100 kr i månaden och har en marginal på 5% så kan vi något förenklat säga att företaget varje given dag har kortfristiga skulder på 95 kr. I praktiken är det lägre beroende på när i månaden man tittar och hur order- och betalningsflöden går men ni förstår poängen.

Om vi då en given dag går in i rekonstruktion och det i sin tur innebär att vi inte får betala fakturor som är utställda innan rekonstruktionsdagen, ja då blir det en rätt saftig skuld.

Men vänta nu, ingen hamnar väl på obestånd bara så där? Nä precis. Men när försäljningen dyker från ovan nämnda 100 kr per månad till 35 kr, och det sker från mer eller mindre en dag till en annan, då blir det väldigt tufft. Eftersom kostnaderna ligger kvar på 95 kr.

Hur länge gör de det? Lite olika. Produktkostnaderna följer försäljningen och omsätts hela tiden så där går det ganska fort att justera. Längre tid kan det ta att bli av med lager så klart. Men den stora posten är personalkostnader. Vi hade 70 anställda och är kollektivavtalsanslutna. Vilket innebär att personalen har rätt till sina avtalade timmar över en 8 veckorsperiod. Och givetvis under en eventuell uppsägningsperiod.

Det är det här som permitteringarna är tänkt att avhjälpa. Men så smög det sig in en detalj i regeringens första krispaket. Företag som hade upprättat s k kontrollbalansräkning före den 7 april kunde inte söka.  Vi hade upprättat en KBR och upptäckte sent en söndagskväll att vi därmed var diskvalificerade från stödpaketet. Två dagar senare var vi i rekonstruktion. Så enkelt var det med den paketöppningen.